När jag mönstrade i min ungdom kände jag inte till mitt framtida liv. Men det var något som hände då som har levt kvar i mig genom åren. En uppgift under de två dagarna i Boden rörde morsesignaler. Vi fick lära oss några bokstäver och sedan lyssna på ett meddelande och skriva ner det vi hörde. Till min förvåning hade jag alla rätt. Sedan dess har jag inte aktivt sysslat med morse. Jag gick gymnasiet, gjorde vapenfri tjänst, gick på konstskola blev konstnär.
För tio år sen köpte jag en minidisc, tänkte det kan vara kul. Började göra korta ljudupptagningar, lät dem bli en del av några utställningar. Med åren växte intresset och ljudskapandet tog över mer och mer. Måleriet fick stå tillbaka. Under dessa år har jag producerat ett antal utställningar och andra verk med ljudet som viktigaste ingrediens. För något år sen fick jag en ide om ett verk där det kändes helt rätt att arbeta med morse. Det blev stycket 1 Mos 11:7 som jag gjorde tillsammans med dansaren Kjell Nilsson. Det framfördes på MADE festivalen i maj -08. Min morseupplevelse från mönstringen har mognat långsamt och gav sig slutligen till känna.
Min omvändelse från ren bildkonstnär till en hybrid bestående av ljud och bild kom smygande men känns så här i efterhand fullständigt naturlig.
Ett ljudminne: I den by där jag växte upp fanns det lagårdar och djur. Vi barn hade som uppgift att hämta dagens mjölk hos tant Valborg. Jag kan fortfarande minnas hur det lät av mjölken när den hälldes upp i de stora mjölkkrukorna. Det var till skillnad från vattnets tunna ljud ett mycket fetare och fylligare. Precis som smaken.
Inlägg
